Essäer

Saras hus

Från Västerbotten ut i världen och tillbaka hem igen. Solidariteten med världens systrar och bröder utmärker Sara Lidmans författarskap. Men den livslånga kärleken till hembyn släppte hon aldrig. Och byn klagar inte, skriver Anna Ringberg som tillbringade några sommardagar i författarens hus i Missenträsk.

I somras gick jag i Sara Lidmans fotspår. I Missenträsk, Jörns kommun, Västerbotten. Tillsammans med två vänner tog jag nattåget från Stockholm till Jörn och därifrån fick vi skjuts med en släkting till författaren. Medan det karga landskapet for förbi småpratade vi om gruvan som kanske ska anläggas och om de stigande råvarupriserna, tills släktingen plötsligt pekar: ”Där bor Didrik, det är Månliden.” Vi har kommit till Lidmanland. Anna-Stavas, Isak Mårtens, Rönnogs och SpadarAbdons trakter.

Till Missenträsk kan man inte längre åka med tåg. Stationshuset är sålt och järnbanan sedan länge övervuxen. När Sara Lidman växte upp på 20- och 30-talet bodde över tvåhundrafemtio personer här, på 90-talet var det bara sjuttio kvar, och nu är man runt trettio. Två jakthundar skäller från sin bur när vi åker förbi.

I slutet av Storgatan, som trots namnet är en grusväg, står den lidmanska familjegården – ett rött tvåvåningshus med vita knutar, en tillhörande stuga och en lada. Numera ägs och förvaltas husen av Umeå universitet som hyr ut till forskare, författare och trogna läsare. Vi får nycklarna och låser upp, men det känns nästan som att bryta sig in i någons hem, för här står allt kvar som om det nyss lämnats. På byrån ligger två par glasögon, på bordet står en skrivmaskin, och i köket sitter en lapp med anvisningar om köksklockan, undertecknad Sara (bybor och beundrare kallar henne bara Sara, nu gör jag också det): ”Båda stugorna kan bli oerhört tysta. Jag har haft svårt att tåla tystnaden, jag har uppfattat den som rytmlös – som om Universum skulle kunna sippra in och förskingra mej. Alltså har det varit viktigt att ha köksklockan tickande.” Men vi låter klockan vara avstängd, och tyst blir det verkligen.

En vecka ska vi stanna. Min semester har just börjat, jag går ner i varv. Här är avskilt, ingen täckning på mobilerna, inget internet, ingen fast telefon eller teve.

Västerut står skogen. Söderut syns blånande åsar och berget Vithatten. Där ska den gigantiska hotellälgen byggas, om det blir av. Vad skulle den innebära för bygden och vad hade Sara tyckt? Hon hade i alla fall inte besökt den. Upp till toppen blev hon en gång buren för att bli intervjuad av Sverker Olofsson, det var som att släpa en gris till slakt, och aldrig före eller efter det satte hon sin fot på en så hög höjd som Vithatten. Så berättade släktingen.

Det finns flera sängar i huset, jag väljer en på övervåningen, under bokhyllorna där texter hänger i klädnypor. En sida ur Lifsens rot, en anteckning om folkmusiken som bot mot främlingsfientlighet (”i all sin variation finns där något gemensamt”), ett meddelande från kronofogden, och ett maskinskrivet brev där Sara råder Mona Sahlin att inte låta sig kuvas av skriverierna kring Tobleroneaffären: ”Dina fiender förtjänar inte att du ägnar dem den uppmärksamheten! De vill inget hellre än att du skall viga dej åt att visa upp de sår de tillfogat dej.”

Jag sitter på övervåningen med utsikt över Storgatan. Molnen glider sakta fram på himlen och en fluga dunsar mot fönstret. En bil kommer körande in på vändplanen framför huset, den stannar och en nyfiken person kliver ur och tittar in genom köksfönstret, sen åker han vidare. Han har fått sin glimt av Lidmangården.

Här kan jag bada i Saras texter, läsa ett stycke här, ett stycke där. Jernbaneeposet, den magiska historien om hur stambanan kom till Norrlands inland och hur Sverige moderniserades, berättad på hennes eget språk, den säregna sjungande blandningen mellan bondska, bibliska och myndighetssvenska. Debattböckerna, som får mig att fundera på om hon har någon motsvarighet idag, vem skulle det vara? Romanerna från Afrika, reportageboken Gruva och så alla utkast och brev.

Vill man ta en paus i läsandet och vila under bar himmel kan man ta ut en stolsdyna och lägga sig i skuggan av huset. Där ligger jag och glömmer nästan hur tiden oupphörligen går trots att ingen klocka tickar, hur den här veckan ska bli ett minne, hur vi sedan också, liksom Sara 2004, ska försvinna till minuternas baksida. Livet är för en stund, med lånade ord, underbart och övernog liksom i Lifsens rot. Nu har det gått tretton år sedan jag läste den boken, utan att ha hört talas om Sara Lidman. Jag blev betagen. Jag ville vara henne.

I Birgitta Holms författarbiografi Sara – i liv och text får man följa Sara från debuten med Västerbottenromanen Hjortronlandet, ut i världen och tillbaka till hembyn och Jernbaneeposet som hon så länge drömt om att skriva. Dagboken i Missenträsk, maj 1975: ”Jag älskar byn – som minne – som nutid – som luft och folk. Gode Gud låt mig leva och skriva något bra om denna by.”  Ibland tvivlar hon på sin förmåga och hoppas att byn ”inte ska behöva skämmas så hemskt” för henne.

Byn verkar inte skämmas. En sen kväll ropar några grannar på oss och i deras lusthus dricker vi svartvinbärssaft medan de berättar om sin Sara. Hennes namn uttalas lite dröjande, med värme. Sara. Och när man hör berättelserna anar man hur mycket hon betytt för Missenträsk, hur stolta de är. Själv skriver Sara att ”här skulle man vara förlorad utan en kärlek, en tanke, ett vansinne, en tråd, en lusta, ett skämt”.

Litteraturforskaren Anneli Bränström Öhman framhåller i sin bok kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom just kärlekstemat som ett nav i det lidmanska författarskapet. Hon ser en samhörighet mellan Sara Lidman och romanteoretikern Michail Bachtin som menade att ett innerligt seende är en förutsättning för att det mänskliga varat ska kunna beskrivas i hela sin vidd, med alla motsättningar. ”Endast kärleken kan vara estetiskt produktiv”, skriver Bachtin, ”endast i relation till det älskade är en fullödig mångfald möjlig.” Jag undrar hur man kan koppla solidariteten till detta, den som är så utmärkande för hela det lidmanska författarskapets bredd och som fått Sara att engagera sig inte bara för de sina, utan för de systrar och bröder hon sett vart än hon rest. Sara, samtidigt kosmopolit och starkt rotad i hembygden.

Klockan är mycket, men fortfarande är det ljust utanför lusthuset, så vi tar en tur och letar efter hjortron. På sina håll är de röda, men än är det någon vecka kvar innan de gnistrar som skogens guld. Då ger sig bybor och thailändska bärplockare ut i gummistövlar, med hinkar. Det gjorde också Sara på sin tid.

Tranorna spatserar långt bort på en äng, två älgar lunkar över vägen. På senare år har det blivit mer björn och färre människor häromkring, sägs det. Sara Lidman är en av dem som försvunnit. I somras gick jag i hennes fotspår och mötte den innerliga blicken i texterna. Jag var förvisso inte hon, men jag kände hennes närvaro. Sara är död men texterna lever. Det är den skrivande människans triumf.

Publicerad i Ordfronts litterära magasin, december 2011

Klassresan får inte bara bli en dröm  

Två av förra årets populäraste julklappsböcker, Gustavs grabb och Jag är Zlatan Ibrahimovic, är inte bara självbiografier om framgångsrika kända svenska män, utan också skildringar av två klassresor. Men nästan fyrtio år skiljer dem åt i tid. Är det utmärkande för oss 80-talister som gjort en klassresa att se den som ett individuellt projekt, ett självförverkligande, det vill säga mer den amerikanska drömmen än folkhemsvisionen? undrar Anna Ringberg.

Leif G W Perssons resa startar i mitten av 40-talet då Per Albin Hanssons folkhem förverkligas och Fattigsverige ska utplånas. Familjen bor på Gärdet i Stockholm. Pappan är timmerman och grovarbetare med händer stora som dasslock och ett hjärta av guld, mamman extraarbetande hemmafru. Lille Leif är pappas pojke, Gustavs grabb. Familjen är inte rik, men det är ordning och reda och mat finns alltid på bordet. Utvecklingen för dem liksom för samhället i stort går framåt och uppåt, ingen tvekan om saken. Mellan 1930 och 1980 tiodubblas antalet svenskar med akademisk examen. Hundratusentals arbetarklassungdomar tar sig vidare till universitetet. Leif G W Persson är en av dem.Knappt fyrtio år senare i Rosengård, Malmö, växer Zlatan Ibrahimović upp. Sverige är sig inte riktigt likt. Ett mångkulturellt land i en globaliserad värld, ett individualistiskt samhälle som blivit mer jämlikt med diffusare klasskillnader, men utan samma framtidstro som på 50-talet, på vissa sätt ett mer segregerat samhälle. Zlatan hinner fylla sjutton innan han är inne i Malmö centrum och först som tjugoåring ser han en svensk film! Hans föräldrar kommer från forna Jugoslavien, pappan är fastighetsskötare, mamman städerska. De skiljer sig när Zlatan är två år gammal och han flyttar så småningom till sin pappa där kylskåpet ofta är tomt. Zlatan får klara sig själv. Man kan enkelt konstatera att han har långt sämre förutsättningar än G W. Medan lille Leifs föräldrar har planer för honom, att han ska kostas på, får Zlatan inget stöd hemifrån, pappan är frånvarande ända tills det börjar gå bra för sonen, då dyker han upp vid planen och blir som besatt av honom – eller är det hans karriär?Som bekant går det bra för bägge föremålen för biografierna, den ene blir professor i kriminologi, framgångsrik författare samt folkkär programledare på teve. Den andre en av världens främsta och dyraste fotbollsspelare. Båda har de mer pengar än vad deras föräldrar någonsin kunnat drömma om.

Det finns samhällsvetare som menar att klassamhället spelat ut sin roll, att begreppet hör till ett förgånget industrisamhälle, medan vi i dag lever i individualismens tidsålder. Och det finns politiker som, märkligt nog, vill beskriva klass som något valbart. ”Jag ser det som ett medvetet och individuellt val vilken klass man vill leva inom”, som folkpartisten Martin Lundqvist, ordförande i äldrenämnden i Haninge, nyligen uttryckte saken. Men samtidigt diskuteras klass allt mer, på senaste tiden har det handlat om kungahuset, privatskolor som Lundsberg och överklassafari till Solsidan, för klass spelar roll i dagens Sverige. Levnadsförhållanden, inkomst, utbildning, livsstil, och politiska attityder följer fortfarande i mångt och mycket tydliga klassmönster, även om de nordiska länderna har den högsta sociala rörligheten i världen. Växer du upp i USA som son till en mycket fattig far är sannolikheten 42 procent att du själv kommer att tillhöra de allra fattigaste som vuxen. I Sverige är motsvarande siffra 26 procent, visar Daniel Linds rapport Hur långt från trädet faller äpplet?, skriven på uppdrag av arbetarrörelsens ekonomiska råd 2009. Friheten att bli den man vill vara är större här i Sverige, det förlovade landet.

”Det här är berättelsen om en klassresa, min egen klassresa”, skriver Leif G W Persson. Hans resa är i mångt och mycket en bildningsresa, där läsandet är centralt (även om pengarna också verkar betyda mycket). Han lär sig läsa redan vid fem års ålder, vilket ger ett stort försprång, hela folkskolan och realskolan är han bäst i klassen, och det är också läsningen som leder honom in på den yrkesbana där han så småningom blir professor.

Zlatan gör aldrig bildningsresan, i alla fall inte att döma av vad som framgår i boken. Han pratar inte om politik, berör inte litteratur, han umgås fortfarande med polarna från Rosengård men har också skaffat andra vänner, spelar fortfarande Xbox, men går på samma middag som kungen, kan skicka efter sitt privata plan i stället för att vänta på ett försenat flyg. Ordet klassresa nämns inte i boken. Det är mer en skildring av en individuell kamp än en kollektiv resa. Ibrahimović ser sig som en self-made man.

Är det utmärkande för oss 80-talister som gjort en klassresa att se den som ett individuellt projekt, ett självförverkligande, det vill säga mer den amerikanska drömmen än folkhemsvisionen? Vi växte upp i ett mer jämlikt samhälle än 50-talets Sverige, men där förändringstakten mattats av. I skolan fanns inte bara en vilja att de duktigaste (som den blivande professorn Leif) skulle kunna ta sig fram, utan att alla skulle få uppfylla sin potential, också de som lärde långsamt. Zlatan hade en extralärare i skolan, jag med. Han såg det som ett hån och jag minns det som pinsamt, men nu, med vuxna ögon, kan jag se hur samhällets stödfunktioner hjälpt mig och många andra framåt. Så visst var det också för oss i många fall en kollektiv resa där vi hade samhället i ryggen, även om det för Zlatans del ofta kändes som hela världen var emot honom.

Ofta är det mannen som, liksom Zlatan och G W, kommer från intellektuellt och ekonomiskt skrala förhållanden men ändå lyckats ta sig upp som får stå modell för klassresenären. Han som bryter med sina gamla vänner och vanor, skaffar sig ny kunskap, nya värderingar och träder in i en delvis ny och ofta bättre värld. Det sägs att vad som utmärker klassresenären på samma gång är en hemlöshet som en utvecklad förmåga till anpassning, en kosmopolitisk läggning. Vissa menar att det inte handlar om att resa, utan om att emigrera, för som klassresenär lever du i exil. Du hör inte hemma där du kom ifrån och inte heller där du hamnat. En klassresenär spelar match på bortaplan i hela sitt liv, som Susanna Alakoski och Karin Nielsen uttrycker det i antologin Tala om klass.

Men klassresan kan förstås se ut på många olika sätt och den behöver inte vara särskilt dramatisk. Själv har jag varken blivit professor eller proffs och jag har aldrig behövt lära mig besticken, men jag anser mig ändå ha gjort en klassresa i och med att jag, till skillnad från mina föräldrar, läst på gymnasiet och universitetet. Som deltidsanställd kultur­arbetare tjänar jag sämre än många av mina gamla kompisar som jobbat i stället för att utbilda sig. Det rör sig knappast om en resa från fattigdom till rikedom alltså, men många av oss som studerat lever ändå på många sätt ett mer privilegierat och mindre slitsamt liv än våra föräldrar.

Och det är kanske just dessa berättelser om de vardagliga klassresorna som bäst skildrar hur ett välfärdssamhälle som Sverige lyckas ta tillvara på människors kunskaper och förmågor. Möjligen hade både Leif G W Persson och Zlatan Ibrahimović gjort en klassresa också  i USA, men färre av oss andra hade lyckats där. Den amerikanska drömmen är som bekant skandinavisk. Nu växer dock klassklyftorna i Sverige som blivit mer segregerat de senaste tjugo åren. Det är bara att hoppas att klassresan också i framtiden förblir en realitet och inte en dröm.

Publicerad i Arbetaren 15 mars, 2012: http://arbetaren.se/artiklar/klassresan-far-inte-bara-bli-en-drom/